I strikt bemärkelse består dessa plattor av jordskorpan plus den övre fasta delen av manteln. Jordskorpan och den övre delen av manteln tillsammans kallas litosfären, efter det grekiska ordet för sten, och plattorna bör då helt korrekt benämnas litosfärs-plattor. De flesta av dessa omfattar dessutom både kontinental och oceanisk jordskorpa eller litosfär. Lite vardagligt och förenklat brukar man dock kalla dem för kontinentplattor, vilket också används i fortsättningen här. Den bakomliggande drivkraften bakom kontinenternas rörelser anses vara strömmar i den underliggande plastiska delen av manteln, som i sin tur orsakas av radioaktivt alstrad värme i jorden inre.
Litosfären är kallare och stelare, medan astenosfären är hetare och mekaniskt sett svagare. Uppdelningen ska inte förväxlas med den kemiska uppdelningen av jordens inre i inifrån och ut kärnamantel och skorpa. Nyckelprincipen inom plattektonikteorin är att litosfären är uppdelad i ett antal individuella plattor, vilka "flyter" på den vätskeliknande astenosfären. Astenosfärens vätskeliknande egenskaper låter de tektoniska plattorna förflytta sig och deformeras på olika sätt. Där två plattor möts uppstår intensiv geologisk aktivitet såsom jordbävningarvulkanutbrott och tillkomsten av djuphavsgravar. De flesta av jordens aktiva vulkaner är belägna vid plattgränser, till exempel längs kanten av stillahavsplattan - området omkring Stillahavsbäckenet kallas ibland för ring of fire [1].